Om två veckor ska jag börja jobba igen. Om en vecka ska vi börja inskolningen till daghemmet med Li. Jag är scared shitless...Alltså inte för Li:s skull, utan för min egen. Daghemmet är just den som vi önskat oss, och i flera månader sade dom på daghemmet att det inte finns plats, men för typ 1 månad sedan fick vi höra att hon sen också ryms med! Vi blev så jätteglada! Var ensam och hälsade på dagiset förra veckan och måste flera gånger hålla mig för gråt. Inte för att det inte skulle vara ett trevligt ställe eller att jag skulle tro att Li inte trivs där, utan för att jag själv säkerligen kommer att få abstinensbesvär. Jag satte mig i bilen och brööl, brööl, brööl. Som ett litet barn tänkte jag, "jag vill inte!" Samtidigt så vet jag att det gör gott åt henne att umgås med andra jämnåriga. Och så behöver man inte mera leva på vårdledighetspenningen! Som dessutom blev 200 euro mindre/månad pga att man i Borgå endast får kommuntillägget tills barnet fyller 2 år...
Tänk om hon inte vill vara där? Om hon varje morgon blir där och gråter då jag åker iväg? Eller jag gråter då jag sätter mig i bilen. Jag har helt sjuk ångest.
Å„sch, det går nog bra. Helt säkert. Visst?
Det kommer att gå HUR bra som helst! Genast då jag såg hur bra Emilie trivdes på dagis försvann min värsta feelis. Hon älskar att gå dit och har redan en bästis där som hon alltid talar om här hemma. Jag njuter av att vara på jobb för jag vet att E är i så goda händer och att hon trivs. Är säker på att Li också kommer att trivas!
SvaraRaderaVad jobbar du med? Har du varit länge borta från arbetslivet?
SvaraRaderaLjuvligt att höra, jo det går nog säkert bra! Början är säkert svårast men när man märker att hon trivs där så känner man sig bättre till mods också. Tack för peppandet! Kram!
SvaraRaderaHar inte jobbat på nästan 2,5 år, nu börjar jag jobba inom familjeföretaget. Men är utbildad till munhygienist, det jobbade jag med innan jag blev på mammaledighet.
SvaraRadera