Tittade på en dokumentär imorse "Lyhyt Elämä", som handlar om familjer som förlorat sina nyfödda. Min make sade redan innan programmet började att "ids inte titta, du blir så jätte sorgsen", men jag måste titta. Och jag grät och grät och grät. Kändes så hemskt att se de sjuka bebisarna och deras föräldrar som hamnar uppleva det som ingen borde behöva uppleva. Det svåraste som de någonsin gått igenom...Jag tjöt som ett litet barn.
Det värsta är att ingen kan trösta en i den stunden då man förlorar sitt barn. Det måste kännas så hopplöst. Livet stannar stilla medan alla andras liv fortsätter. Man kommer säkert aldrig över sånt, men hoppeligen lär man sig att leva med tomheten.
Jag är så oerhört tacksam över min familj! Och som Linn skrev tidigare om att få snörvelattacker p.g.a. att man är så himla lycklig över sina barn, såna får jag varje vecka! Tydligen så är jag inte ensam om den saken. Och just nu som jag skulle vilja krama och pussa omkull lillagumman så är hon inte hemma, utan hos sina farföräldrar sen igår (vilket ju i och för sig har varit mycket skönt!).
Men ifall någon vill se ovannnämnda dokumentären så finns den på areena.yle.fi.
Fint inlägg! Har lust att se dokumentären men tror att jag inte borde.. kommer säkert att sluta i gråtkalas.
SvaraRaderaJo def. gråtkalas, men sååå värd att se! :)
SvaraRadera