Kom imorse att tänka på en sak då jag förde Li till dagis. Det finns två andra flickor i samma ålder i dagisgruppen. Oftast när man hämtar henne från dagiset på eftermiddagen så leker hon med någondera av flickorna ute på gården. Och ifall Li kommer tidigare än den andra flickan till dagiset på morgonen så börjar flickorna direkt att leka tillsammans. Men, ifall båda flickorna redan är på dagis när vi kommer så är det svårare för Li att rymmas med i lekarna. Åtminstone till en början. Frågan lyder; varför är det svårare för flickor att leka i större grupper än för pojkar?
Kommer ihåg min barndom (jeez så jag låter mommo...),hur det var precis likadant då. Och att jag mycket hellre lekte med pojkarna. Det var så okomplicerat. Och rakt på sak. Ifall man blev osams så brottades man lite och fortsatte att leka, medan flickorna blev elaka och talade bakom ryggen på en. Och flickorna hade oftast en kompis åt gången, pojkarna lekte i stora grupper. What's up with that? Varifrån kommer detta beteende? Och att man redan som 2-åring har snappat upp det?
Säg det du. Och det värsta är att det följer ju genom livet. Jobbar själv på ett ställe som majoriteten är kvinnor och det betyder en massa onödigt tjafs, vilket jag personligen skulle gärna hoppa över. Det blir en massa kuppikuntia och knivar i ryggen, tyvärr.
SvaraRaderaDärför har jag varit den första som med öppna armar välkomnat de nya männen på vår arbetsplats. (Nog för att de kan vara likadana också.)
Jo, säg inte annat! Sorgligt att det är så...
SvaraRadera