Läs dethär som Linda skrivit!! Ja, hur kommer man någonsin över faktumet att man förlorat sitt barn? Hur kan man någonsin fortsätta leva?
Det är allvarligt säkert den värsta mardrömmen, att förlora sitt barn. Jag tänker på det ganska ofta, att hur skulle man klara av det? Och jag kommer alltid till samma slutsats; inte gör man det. Sorgen finns där alltid, men den blir kanske lite lättare att hantera med tiden. Och ett som är säkert är att livet aldrig blir sig likt efter något sådant.
Jag är livrädd för att det ska någon gång hända till oss. Inte att jag går omkring och grubblar över det hela tiden, men genom att ha den tanken i bakhuvudet kommer jag även ihåg att vara så oerhört tacksam över vad jag har blivit frälst med.
Inte kan man ju heller leva sitt liv i rädsla. Alltid kan det ju hända vad som helst, när som helst. Det vore ju slöseri att vara orolig hela tiden när man aldrig vet vad som kan hända. Men dendär tacksamheten. Och att man berättar att man älskar. Ofta. Så att man aldrig får dendär känslan att man borde ha sagt det oftare eller ångrar att man inte uppskattade det man hade innan det var för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar