Jimi

Största delen av dagen gör han numera detta, sover. Andra bullar var det back in the day.

I era önskemål fanns hunden vår, Jimi. Jag vet inte exakt vad ni vill veta om honom, men here goes.

Han är alltså en mix mellan rottweiler och american bulldog. Han fyllde 6 år i oktober, och vi har skaffat honom från en kvinna i mellersta Finland. Han var mycket liten när vi fick honom, typ 6 veckor gammal. Jag vet, inte alls redo för att skiljas från sin mamma. Såhär i efterhand har vi ju konstaterat att vi aldrig borde ha gått med på att ta hem honom så tidigt (eventuellt överhuvudtaget), men det fanns så många konstiga omständigheter kring det hela att vi kände att vi inte hade något val. För det första var Jimis mamma (american bulldog) ganska aggressiv mot män (kvinnans ex-make hade väl varit våldsam), och faktiskt ganska misstänksam mot alla obekanta. Mamman fick dessutom någon slags infektion i bröstvårtorna typ i femte veckan, så den kunde inte amma valparna. Vi hade kommit överens om att vi hämtar honom i vecka 8 el. 9, men plötsligt ringer kvinnan att vi måste hämta honom direkt ifall vi överhuvudtaget ska ha honom. Vi åkte dit för att kolla läget, och kom till den slutsatsen att det nog var bättre att få Jimi bort därifrån så snabbt som möjligt för att han inte ska få mera trauma. Kvinnan hade två unga barn som var inne hos valparna hela tiden. I efterhand märkte vi att han var livrädd för barn i vår omgivning (redan vid 2-3 månaders ålder morrade han åt en liten pojke på vår gård och släppte inte honom nära). Vi har kommit till den slutsatsen att barnen i familjen säkert inte lät valparna vila tillräckligt, och att deras mamma inte vaktade när dom var inne hos valparna. Hence the trauma.

Vi fick den känslan att kvinnan inte brydde sig om något annat än pengarna, och känslan blev alltmer starkare när jag vid julen samma år skickade e-mail åt henne ifall hon ville se bilder på Jimi och veta hur han mår. Inget svar. Sen dess har vi inte haft någon kontakt med henne. Bra så, för vi var nog mycket  besvikna och ledsna över att det faktiskt finns sådana människor i denhär världen. Vi har aldrig träffat någon av Jimis 7 syskon och undrar ibland hur dom andra syskonen har det idag. Om dom kom till ett bra hem eller inte osv. Hoppas för guds skull att kvinnan inte själv behöll någon av valparna.

Från första dagen sov han i egen korg och inte en enda gång vaknade han under natten. Några enstaka gånger kissade han på golvet, annars alltid på papper och senare utomhus. Energi hade han mera än tillräckligt och i början kändes det ganska tungt. Han bet hela tiden och var en riktig "menace". Kommer ihåg första julen med honom, han var tillräckligt liten för att rymmas under julgranen. Hos mina föräldrar sprang han runt och runt och runt, och när han blev törstig sprang han under julgranen för att dricka ur foten. Och runt, runt, runt igen. Händelsefull jul med andra ord.

Jimi var då alltså rädd för barn och misstänksam mot obekanta. Ja, och han var rädd för bilar och cyklar. Och allt annat nytt. En vinterdag när han var kanske 3-4 månader gammal sprang han ut på vägen (fast i koppel) för att skälla åt bussen som körde längs vägen och blev nästan under bussen. Som tur hann maken dra i kopplet så att Jimi flög tillbaka till trottoaren och således missade bussen med kanske 20cm. Skällandet var hans vanliga sätt att reagera till saker som skrämde honom. I början var vi mycket i hundparker för att socialisera honom så mycket som möjligt, och när han var liten gick det ännu bra. Han har alltid haft stor ego, och fastän han var minst av alla i hundparken, så var han tapper som bara den. Varje gång lyckades han besegra även den största hunden i deras lekar och ju större han blev, destu bättre självförtroende fick han. Så småningom blev det allvar istället för lek, och då tyckte vi att det var bäst att inte ta honom dit så mycket mera. Och framförallt inte om där fanns många hundar.  Vi gick i hundskola med honom, men han hade svårt att koncentrera sig då där fanns så många andra hundar. Slutligen tog vi allt vi lärt oss med hem, och började skolningen hemma. Vi började märka att det gav mycket bättre resultat. Och vi märkte även att Jimi inte var så motiverad av hundgodis, utan att vi fick mycket bättre resultat med hjälp av lek osv. Det tog flera år innan man kunde gå förbi en rörlig bil eller cykel utan att vara osäker på ifall han igen får fnatt. Och skälla gör han nuförtiden bara när han leker.

Jimis rädsla för barn hade vi däremot inte kommit så långt med. För det första är det inte så lätt att få en förälder att ställa sitt barn som testkanin när man inte är 100% säker på hur hunden reagerar. Och inte ville vi ju heller utsätta någon för det. Ibland gav vi dock hundgodis år grannflickorna så dom fick försiktigt komma upp till Jimi och ge dom, och fastän han var misstänksam så åt han upp hundkexen men drog sig undan genast efteråt. Först när Li föddes hade vi möjligheten att följa med honom och hans reaktioner ostört, såklart ALDRIG så att han skulle ha blivit lämnad ensam med henne. Första dagarna var han otroligt stressad, men mycket nyfiken. Ju flera dagar som gick, destu lugnare blev han. Månaderna gick och Jimi glömde fullkomligt bort rädslan och tiden innan Li fanns. För Jimi var takten just passlig i och med att han hela tiden var närvarande i Li:s utveckling och på grund av att det skedde såpass långsamt. Vi lämnar dock inte Li och Jimi på tumanhand, en hund är ett djur oavsett.

Nu 6 år senare kan man inte annat än konstatera att Jimi nog varit en milt sagt krävande hund, och ifall jag skulle ha vetat allt detta då, skulle han aldrig ha kommit till oss. Men när man nu ser på honom, fullkomligt grå runt munnen, lugn och trygg och snäll som bara den ( även om han ännu också blir helt crazy-glad när någon bekant kommer hem till oss), så har det ju allt varit värt det. Visserligen kändes det inte så just då när vi ansåg att vi bl.a. blivit en laptop fattigare och utrivna tangenter låg utspridda runt omkring gamla lägenheten. Men det är bara en bisak.

Största delen av dagen gör han numera detta, sover. Andra bullar var det back in the day.

I era önskemål fanns hunden vår, Jimi. Jag vet inte exakt vad ni vill veta om honom, men here goes.

Han är alltså en mix mellan rottweiler och american bulldog. Han fyllde 6 år i oktober, och vi har skaffat honom från en kvinna i mellersta Finland. Han var mycket liten när vi fick honom, typ 6 veckor gammal. Jag vet, inte alls redo för att skiljas från sin mamma. Såhär i efterhand har vi ju konstaterat att vi aldrig borde ha gått med på att ta hem honom så tidigt (eventuellt överhuvudtaget), men det fanns så många konstiga omständigheter kring det hela att vi kände att vi inte hade något val. För det första var Jimis mamma (american bulldog) ganska aggressiv mot män (kvinnans ex-make hade väl varit våldsam), och faktiskt ganska misstänksam mot alla obekanta. Mamman fick dessutom någon slags infektion i bröstvårtorna typ i femte veckan, så den kunde inte amma valparna. Vi hade kommit överens om att vi hämtar honom i vecka 8 el. 9, men plötsligt ringer kvinnan att vi måste hämta honom direkt ifall vi överhuvudtaget ska ha honom. Vi åkte dit för att kolla läget, och kom till den slutsatsen att det nog var bättre att få Jimi bort därifrån så snabbt som möjligt för att han inte ska få mera trauma. Kvinnan hade två unga barn som var inne hos valparna hela tiden. I efterhand märkte vi att han var livrädd för barn i vår omgivning (redan vid 2-3 månaders ålder morrade han åt en liten pojke på vår gård och släppte inte honom nära). Vi har kommit till den slutsatsen att barnen i familjen säkert inte lät valparna vila tillräckligt, och att deras mamma inte vaktade när dom var inne hos valparna. Hence the trauma.

Vi fick den känslan att kvinnan inte brydde sig om något annat än pengarna, och känslan blev alltmer starkare när jag vid julen samma år skickade e-mail åt henne ifall hon ville se bilder på Jimi och veta hur han mår. Inget svar. Sen dess har vi inte haft någon kontakt med henne. Bra så, för vi var nog mycket  besvikna och ledsna över att det faktiskt finns sådana människor i denhär världen. Vi har aldrig träffat någon av Jimis 7 syskon och undrar ibland hur dom andra syskonen har det idag. Om dom kom till ett bra hem eller inte osv. Hoppas för guds skull att kvinnan inte själv behöll någon av valparna.

Från första dagen sov han i egen korg och inte en enda gång vaknade han under natten. Några enstaka gånger kissade han på golvet, annars alltid på papper och senare utomhus. Energi hade han mera än tillräckligt och i början kändes det ganska tungt. Han bet hela tiden och var en riktig "menace". Kommer ihåg första julen med honom, han var tillräckligt liten för att rymmas under julgranen. Hos mina föräldrar sprang han runt och runt och runt, och när han blev törstig sprang han under julgranen för att dricka ur foten. Och runt, runt, runt igen. Händelsefull jul med andra ord.

Jimi var då alltså rädd för barn och misstänksam mot obekanta. Ja, och han var rädd för bilar och cyklar. Och allt annat nytt. En vinterdag när han var kanske 3-4 månader gammal sprang han ut på vägen (fast i koppel) för att skälla åt bussen som körde längs vägen och blev nästan under bussen. Som tur hann maken dra i kopplet så att Jimi flög tillbaka till trottoaren och således missade bussen med kanske 20cm. Skällandet var hans vanliga sätt att reagera till saker som skrämde honom. I början var vi mycket i hundparker för att socialisera honom så mycket som möjligt, och när han var liten gick det ännu bra. Han har alltid haft stor ego, och fastän han var minst av alla i hundparken, så var han tapper som bara den. Varje gång lyckades han besegra även den största hunden i deras lekar och ju större han blev, destu bättre självförtroende fick han. Så småningom blev det allvar istället för lek, och då tyckte vi att det var bäst att inte ta honom dit så mycket mera. Och framförallt inte om där fanns många hundar.  Vi gick i hundskola med honom, men han hade svårt att koncentrera sig då där fanns så många andra hundar. Slutligen tog vi allt vi lärt oss med hem, och började skolningen hemma. Vi började märka att det gav mycket bättre resultat. Och vi märkte även att Jimi inte var så motiverad av hundgodis, utan att vi fick mycket bättre resultat med hjälp av lek osv. Det tog flera år innan man kunde gå förbi en rörlig bil eller cykel utan att vara osäker på ifall han igen får fnatt. Och skälla gör han nuförtiden bara när han leker.

Jimis rädsla för barn hade vi däremot inte kommit så långt med. För det första är det inte så lätt att få en förälder att ställa sitt barn som testkanin när man inte är 100% säker på hur hunden reagerar. Och inte ville vi ju heller utsätta någon för det. Ibland gav vi dock hundgodis år grannflickorna så dom fick försiktigt komma upp till Jimi och ge dom, och fastän han var misstänksam så åt han upp hundkexen men drog sig undan genast efteråt. Först när Li föddes hade vi möjligheten att följa med honom och hans reaktioner ostört, såklart ALDRIG så att han skulle ha blivit lämnad ensam med henne. Första dagarna var han otroligt stressad, men mycket nyfiken. Ju flera dagar som gick, destu lugnare blev han. Månaderna gick och Jimi glömde fullkomligt bort rädslan och tiden innan Li fanns. För Jimi var takten just passlig i och med att han hela tiden var närvarande i Li:s utveckling och på grund av att det skedde såpass långsamt. Vi lämnar dock inte Li och Jimi på tumanhand, en hund är ett djur oavsett.

Nu 6 år senare kan man inte annat än konstatera att Jimi nog varit en milt sagt krävande hund, och ifall jag skulle ha vetat allt detta då, skulle han aldrig ha kommit till oss. Men när man nu ser på honom, fullkomligt grå runt munnen, lugn och trygg och snäll som bara den ( även om han ännu också blir helt crazy-glad när någon bekant kommer hem till oss), så har det ju allt varit värt det. Visserligen kändes det inte så just då när vi ansåg att vi bl.a. blivit en laptop fattigare och utrivna tangenter låg utspridda runt omkring gamla lägenheten. Men det är bara en bisak.